Nova Scotia Duck Tolling Retriever

Envis, intelligent, arbetsglad, lättlärd, rolig, krävande, pigg, glad, viljestark, slug, intensiv, lurig och reserverad. Ja, detta är bara några av de beskrivningar som man hör om "tollaren", den minsta av våra retriever raser. Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en förhållandevis ny ras i Sverige. Den första kom hit 1984, men i hemlandet Kanada går historien så långt tillbaka som till mitten av 1600-talet.

Tollaren är liksom alla andra retrievers en jakthund, framavlad att apportera döda och skadade fåglar. Men tollaren skiljer sig från övriga retrievers i och med att den även är avsedd att användas i ytterligare ett moment. Den lockar fåglarna inom skotthåll och det är detta som kallas tolling.

Tolling

Enkelt beskrivet går det till på följande sätt: jägaren bygger sig ett gömsle en bit från vattnet. När en flock fåglar slår sig ner långt ute i vattnet, väntar han en stund innan han låter hunden visa sig. När han är säker på att fåglarna funnit sig tillrätta och slappnar av, slänger han iväg en pinne eller en boll från sitt gömställe och låter hunden apportera den. Ibland behövs endast ett fåtal, andra gånger många kast och apporteringar för att väcka fåglarnas intresse. När fåglarna väl har upptäckt hunden, börjar de vanligtvis att simma in mot land. Hunden kallas nu in till gömstället och kommenderas att stanna kvar. När fåglarna sedan skjuts i uppflog, skickas hunden ut för att apportera dött och skadat vilt.

Tollarna är dock oerhört mångsidiga och har visat sig fungera mycket bra även i andra jaktsammanhang, framförallt som eftersöktshundar, men även i stötjakt. På lydnads- och brukstävlingar har tollarna och lyckats mycket bra och på senare år har antalet hundar ökat kraftigt i denna typ av hundsports arrangemang. Agility och flyball är andra grenar som tollaren enligt många är som "klippt och skuren" för.

Utseende

Tollaren är mindre än övriga retrievers. Tikarna mäter 45-48 cm och hanarna 48-51 cm. Den väger vanligen mellan 17-23 kg. Huvudet är lätt kilformat med medelstora, trekantiga och högt ansatta öron. Nosen är oftast köttfärgad, men svart nos förekommer också. Valparna föds vanligen med blå ögon, som sedan övergår till att bli antingen ljusa (bärnstensfärgade) eller bruna vid vuxen ålder.

Pälsen är tjock med raka eller vågiga täckhår och tät underull, ljusare på magen, byxor och undersida av svansen. Svansen är mycket yvig och bärs i rörelse ovan rygglinjen. Tollaren är röd till färgen och vita tecken är önskvärda i ansikte (bläs), bröst, tassar och svanstipp, men det förekommer hundar som helt saknar vita tecken. Överteckning, d v s för stora vita fält eller vita tecken på t ex rygg, nacke eller för högt upp på benen, är diskvalificerande fel. Beige-grå, bruna eller hundar med svarta inslag i pälsen är felfärgade. Dessa hundar får inte delta i utställningar.

Beteende

En tollare ska vara kompakt och kraftfull, utan att förlora sin smidighet och snabbhet. I arbete har den ett snabbt, rusande sätt och är en stark och skicklig simmare - en outtröttlig apportör, som inte tvekar när den uppmanas till arbete.

Tollaren är, som sagt, en mycket självständig, intelligent och ofta envis hund som kräver mycket av sin förare. Den som inte känner till Tollarens karaktär och temperament kan bli förbryllad och till och med avskräckt i sina försök att träna en av dessa hundar. "Behandla en Tollare som en Labrador eller Chesapeake och du står där med en åsna" lär James B Spencer, en internationellt känd expert på retrievers, en gång ha sagt.

Tollaren är alltså ingen "latmanshund". Den som inte är beredd att ägna mycket tid åt sin hund, inte bara genom promenader, utan även i form av mental stimulans, bör se sig om efter en annan ras. Om du däremot är intresserad av att arbeta med din Tollare och lägga ned stora delar av din tid åt hunden, kommer du att få en utomordentligt trevlig familjemedlem och kompis som länge kommer att förgylla din och din familjs tillvaro.